Student på resande fot

Glädjen över den goda servicen med bagage incheckat på tågstationen i Luzern var kortvarig. En tilläggsavgift för övervikten på bagaget tillkom, vars pris kom som en överraskning först på flygplatsen. Då var väskorna någonstans i flygplatsens bagagehantering, på väg att instuvas i planet.
Genom att skicka den ena väskan (den jag hade med direkt till flygplatsen) med budfirma kunde överviktsavgiften reduceras från ca 12000 kr till 9150 kr.
Några utbytesstudenter jag träffade på KTH förra året hade också problem med att frakta hem alla prylar, kläder, anteckningar och böcker man har tagit med eller köpt. Jag hade ju massa vinterkläder, sportkläder, kursböcker från KTH, lektionsanteckningar… Ett sätt kan vara att ringa till flygbolaget innan man reser och försöka förhandla ned priset för övervikten, sa en utbytesstudent på KTH.

Har nu varit hemma i Sverige tre veckor och naturligtvis har det varit trevligt att återse många släktingar och vänner. Jag vet inte om jag direkt saknar Luzern i sin helhet, men vissa saker därifrån saknar jag definitivt redan. Intuitivt känns det som om bergstopparna ska ligga i horisonten, men vad man ser i Sverige är helt annorlunda… Kan vara möjligt att man kommer sakna Schweiz starkare om ett tag och såna saker som en ljus vinter, folk som håller ett ord och tåg som passar tiderna…

Vi har fått betygen för vårterminen. Vårt Diplomarbete (Ex-jobbet) gick mycket bra och vi fick näst högsta betyg. Tentan i lättbyggnadsstrukturerna blev tyvärr F. Naturligtvis en motgång, i synnerhet då kusen var en verklig ansträngning och de där poängen hade suttit väldigt bra nu. Omtenta? Juni nästa år, om man gör om balkprojektet och klarar testatprovet igen. Vet inte om det finns någon teoretisk möjlighet för en KTH-utbytesstudent till detta, knappast praktiskt möjlig i alla fall. Vet inte om jag ångrar att jag tog den kursen, man har ju lärt sig många bra saker i alla fall och är nu väl förberedd för Hållfkursen2 på KTH!
Licht Schall und Digitale Fotografie-kursen (3 hp) blev godkänd.
För kursen Tyska som främmande språk stod inget betyg, men den måste ha gått bra, för den var väldigt lätt!
Efter ett utbytessår träffar man handledaren på KTH och går igenom vilka kurser som kan tillgodoräknas och om/vad som behöver kompletteras på KTH. Tror att ni kommer hitta mig på KTH/Campus Telge under höstterminens första period.

Jobba utomlands?
Möjligheterna att få jobb som KTH-högskoleingenjör i Schweiz är extremt goda, i synnerhet om man kan tyska eller franska. Vågar till och med påstå att det är lätt att hitta jobb!
Det kan finnas jobb även för den som bara pratar engelska. I de tysktalande delarna av Schweiz är folk i allmänhet villiga att tala engelska och att ha dokumentation på engelska verkar vara accepterat i de flesta fall. T.ex. på designbyrån Milani Design var de inställda på att vi skulle prata engelska och jag kunde ha gjort rapporten på engelska. Och den spanska utbytesstudenten gjorde sitt master-exjobb på Siemens, helt på engelska (och han kunde knappt kommunicera på tyska).
Att jobba i Schweiz är också en bra ekonomisk lösning, jämfört med många andra länder, med tanke på lönerna. Som tidigare nämnt, kan de lokala studenterna på Hochschule Luzern inom området maskinteknik räkna med en ingångslön på ca 6000 CHF/månad. Även om priserna kan vara något högre, har man ändå mer köpkraft med en sådan lön.
Innan jag åkte, frågade jag både på skolan och på PackSys hur de allmänna möjligheterna ser ut för sommarjobb på industriföretag i Schweiz. Tänk, att få semester i alperna, få bra arbetslivserfarenhet, öva språk och tjäna bra med pengar – allt samtidigt! En lärare i skolan trodde att det fanns mycket goda möjligheter att hitta sommarjobb. Han på PackSys trodde att det var svårt att få ett konstruktörsjobb bara för sommaren, då det tar tid att lära upp någon och alla företag har inte behov av sommarjobbare. En HSLU-student från Tyskland sommarjobbar sedan flera år i Schweiz och sa att industrijobb i produktionen kan man säkert hitta och att han tjänar mer än dubbelt så mycket på att jobba i Schweiz som i Tyskland. Man ska i alla fall vara ute i mycket god tid, fast i juli var det ändå mycket för tidigt. Han gav en lista på adresser till företag där jag kunde höra efter, fast man kan också bara kolla på Google.

* * *

Utbytesåret har varit en intressant upplevelse och hela året summerat så är jag nöjd. Skulle kalla det för billigt köpta erfarenheter!
Om det är viktigt för en att få examen i tid är det kritiska momentet när man väljer kurser. Det kan vara så, att bara vissa av de skolor som KTH har avtal med, erbjuder kurser som är lagom svåra och tillräckligt intressanta. Kanske måste man anpassa skola och land om examen är prioriterat.
Det här med språkkunskaper kan vara väldigt överdrivet. Beror förstås på hur svårt man tror att det ska bli, jag hade i alla fall trott att det skulle vara ett mycket större problem än vad det var. Tyska är i grunden ett lätt språk för svenskar, har man haft det på gymnasiet har man en grund. Och om man vill, så löser sig det mesta!
Tiden: Ett års utbytesstudier var utmärkt. Skulle starkt rekommendera att välja en lösning, så att man kan vara borta två terminer. Bilden av det land man reser till klarnar med tiden. Om någon i Sverige frågar hur saker är där, kan man efter en kort resa bara spekulera eller säga ”jag vet inte”. Efter en längre tid i landet blir man mer medveten om hur saker ligger till. Nog var det många saker som klarnade under vårterminen.  Ett halvår är som en lång semester, ett helt år är att flytta – och sedan flytta tillbaka!
Funderar man på att arbeta utomlands är utbytesåret ett idealiskt tillfälle att skaffa sig kontakter och bli medveten om ungefär vad det kan innebära. Efter ett utbytesår i Schweiz är det generellt lätt att fixa jobb där om man vill. Och så får man en alternativ arbetsmarknad att vända sig mot vid behov.

Förhoppningsvis kommer fler möjligheter att resa, kanske inom masterstudier eller jobb. Utbytesåret framkallar definitivt lust att resa mer och vara verksam utomlands!

Här tar mitt bloggande från Schweiz slut. Hoppas att ni har gillat bloggen – det har i alla fall varit trevligt att skriva den! Vi får då se om Student på resande fot-bloggen fortsätter nu eller senare. Det är upp till de som åker iväg varje termin! Räkna med mig som läsare!

Så nu har dagen kommit, sista dagen i Luzern. I morgon tar jag flyget till Stockholm!

Kurserna är slut, alla tentor skrivna, Diplomutställningen har varit och nu senaste dagarna har jag jobbat hårt med att avsluta alla saker här, som avsluta bankkonto, registrera flytt hos Kantonssektreteriatet, köpa väska och städa ur rummet.

Igår var jag iväg med de mest uttjänta kläderna och skorna, som ändå var något för användbara för att bara kastas – i synnerhet här, där alla försöker vara miljövänliga och sparsamma- till en seccondhandaffär i Luzern. Först tänkte jag ge bort sakerna, som på Myrorna eller Frälsningsarmén, men varför inte pröva att sälja?

Så jag steg in i affären, sa att jag hade en massa kläder, och visade påsarna. Han i butiken kollade snabbt igenom sakerna, oväntat ytligt. ”Så du säljer?” sa han. ”Hur mycket?”

”Hur mycket erbjuder ni?” sa jag.

”Det måste ni själv säga” sa han.

20 franken vore bra, så jag sa 30.

”20″ sa han.

”Okej” sa jag.

Kl. 17:05 idag insåg jag att det var orimligt att få ner alla grejer i de två stora resväskor som stod halvfyllda på golvet. Tros ett besök på soptippen tidare idag. (Material över från Lamp-prototyp-bygget. De skulle dessutom väga skräpet och tar normalt betalt för vikt. Den här gången vägde det så lite, så han sa ”okej”.)

 Alla affärer stänger kl. 18:00 på tisdagar, så jag skyndade ner på Coop och köpte ytterigare en rullväska. Nu så gott som allt nedpackat. Man kan på Luzern Bahnhof checka in bagaget en dag innan, så kommer det fram direkt på Arlanda! Jag var nere med två väskor á 25 kg i kväll och en kille på klostret hjälpte till.

Det finns också ett bord nere vid nedre ingången, där man kan ställa saker som man låter någon annan ta. Nästan alltid finns bara kristna böcker som tycks vara utrangerade från biblioteket. Senaste dagarna har jag belamrat bordet med alla möjliga prylar, som matlådor och hålslag, tvättmedel och engångsbestick, och de försvinner oväntat fort.

Till idag böjd också Prof. Diethelm från Informatikavdelningen på Hochschule Luzern till en lunch, bara vi två. Inledningen var överlämning av en gåva från Hochschule Luzern: penna och armékniv i ett elegant etui. Han hade mycket frågor om KTH, och skillnaderna mellan KTH och HSLU, kulturella skillnader etc, men också hur det var att studera här som utbytesstudent. Det är extremt många HSLU studenter som åker till KTH, varje år är det minst en men oftast fler, till och med 4 nu i höst. Jag ska vara den första från KTH som är här.

Han frågade om folk blev inspererade att studera på KTH när de träffade mig.

Jag sa, studenter verkar vara intresserade redan innan, och frågorna gäller mer kursval och boende.

Dags att sova. I övermorgon, på torsdag, släpps resultaten av proven. Kommer då att få veta hur Lättbyggnadstrukturtentan gick.

Mer kommer alltså snart.

Fredagen den 8 juli hölls en så kallad Diplomutställning (Diplomausstellung), där alla 3:or på skolan ställer ut ex-jobben. Skolan har öppet för allmänheten denna dag där vem som helst kan komma och se resultaten av alla möjliga projekt inom områderna maskinteknik, industriell ekonomi, elektroteknik, IT (Informatik), byggteknik, byggnadskonstruktion, inomhusarkitektur och arkitektur.

De flesta var nog ense om att de roligaste projekten fanns på elektroteknikavdelningen, där studenter hade gjort saker som kunde röra sig och man kunde se prövas. Bl.a. en leksakshelikopter som fångade en boll som man kastade till den. (Den sökte upp bollen genom sensorer och hade som en korg under där den kunde fånga bollen).

Vi maskinteknikstudenter ställde ut i maskinlabbet. Maskinlabbet är i sin tur indelat i flera labb. De som hade valt inriktningen Konstruktion (som jag och Sandro) fick vara i materialprov-labbet, medan de som hade fördjupat sig i Termodynamik eller Fluiddynamik fick vara i fluid- respektive termolabbet.

En annan spekakulär sak var de bestick-sorteringsmaskiner som 2:orna hade byggt i kursen Produktutveckling. Den formella utställningen för dessa maskiner hade egentligen varit på tisdagen, men nu var de här igen.

Kl. 20:00 var utställningen slut. Alla packade snabbt ihop. Det blev en liten efterfest och därefter var det avsked till lärare och klasskollegor och sen sommarlov. Nog var det en liten vemodig känsla, just när det var dags att bryta upp. Men ingen visade något, vad jag kunde se.

 

En av vårterminens kurser på schemat var Leichtbaustrukturen mit Werksoffe (=Lättbyggnadsstrukturer med lättbyggnadsmaterial), 6 hp.  Vi hade tenta i går (29 juni) och kursen är nu helt över.

Vad händer under en sådan kurs?

Januari

Första frågan var: Är kursen av en lämplig svårighetsgrad för en KTH-Campus Telge-student? Prof. Götte rekommenderade inte att jag skulle ta den, om jag inte hade hållit på med sådant förr. Jag sa att vi visst har gjort hållfasthetslära på KTH!

Och för att allt skulle bli rätt, träffade jag Prof. Baumann, som höll i kursen. Jag visade kursböckerna från Hållfasthetsläran på KTH och han svarade med att gå fram till bokhyllan och plockade fram samma böcker. ”Fast i tysk översättning” sa Prof. Baumann.

”Om Ni behärskar detta, så har Ni goda förutsättningar för att bli framgångsrik! Men det behövs också mycket arbete…”

Jag tackade och sa att jag är med.

Februari

Kursen bestod av två delar, som i praktiken var mycket fristående med lektionstillfälle för varje del en gång per vecka – alltid samma tid! Prof. Baumann höll i hållfasthetsdelen och Prof. Portmann i lättbyggnadsmaterialdelen.

När vårterminen inleddes i slutet av februari, var kursens första tillfälle ett studiebesök på Ruag Areospace AG i Emmenbrücke (nära Luzern). Vi fick vi se tillverkningen av många olika flygplanskomponenter som görs för flera stora tillverkare (som Airbus, Boeing, Bombardier…). Vi såg tillverkning av vingspetsar, hela vingar, bakpartier, framdelar, m.m.

De tillverkar också stridsflygplan till schweiziska militären, där vi fick se flera olika modeller som var under montering samt en helikopter. Det var alltså en riktigt stor anläggning!

Tillverkningsmetoderna var mycket att fräsa ut delar ur aluminiumblock.

 De höll också på mycket med sandwichpaneler och även delar av kolfiber och glasfiber. Kort sagt: allt som hör ihop med lättbyggnadsstrukturer och lättbyggnadsmaterial verkade praktiseras där!

Vi fick också se hur utvecklingen av tillverkningsmetoderna hade skett under den senaste tiden; trenderna går mot att fräsa ut delar med CNC-fräs istället för att svetsa eller skruva ihop småbitar. De använde också mycket kemisk fräsning – vilket är effektivt för att göra t.ex. aluminiumdetaljer tunnare på de jämna stora ytorna, och låta det tjocka vara kvar runt skruvhål och kanter (som ska bära skjuvspänning).

Klassen var en grupp på runt 20 killar, alla schweizare + jag.

Till skillnad från höstterminen (där tre kurser var på engelska, och även en annan utbytesstudent var med) har vårterminen varit en tid med schweizare, och schweizertyska är i luften hela dagarna. Först förstod jag rätt lite – på lektionerna var det förstås högtyska (för min skull) men vid luncherna och så, pratade alla schweizertyska. Att säga att alla dagar har varit bekväma, skulle vara en fet lögn!

Hållfasthetsdelen började utan någon repetition eller tillbakablick. Man behöver inga böcker (i nästan någon kurs), utan professorn skriver ett eget material, så kallat Script, som registrerade studenter kan ladda ned och skriva ut. I hållfasthetsdelen var det en rejäl bunta på 147 sidor författade av Prof. Baumann.

Scriptet innehåller detaljerade härledningar av former, blandat med löptext som resonerar kring logiken med formlerna och dess verklighetsförankring. Det gör att man har väldigt många formler att plocka rakt av när man löser de självständiga uppgifterna. Även under lektionstid ägnade vi mycket tid åt härledningar och mindre tid åt exempel.

Uppgifterna var publicerade i ett separat häfte. Den första uppgiften var extremt svår och många blev nog avskräckta. Man skulle jämföra tre olika material och bestämma vilket som var mest lämpligt för en given konstruktion.

I uppgiften var allt angivet som variabler, och det var först i slutet, när det var ett kaos av variabler, som man fick fram förhållandet.

Under de första månaderna hade jag också stressigt med Thermo und Fluiddynamik Systeme – kursen och var ganska snabbt helt lost!

***

Materialdelen var mer konkret och påminde mycket om Material och Produktion I och II på KTH. Ett exempel på lättbyggnadsmaterialens betydelse, var exemplet Rymdhissen.

Forskare har en idé om att bygga en hiss till yttre rymden, i vilken man kan frakta material på ett energieffektivt sätt till rymdstationer samt köra upp turister. Problemet ligger i sträckan – ca 35 800 km rakt upp, tills man kan fästa en motvikt i stratosfären. På jordytan fästes hisstationen fördelaktigast på en pråm i havet, som kan röra sig lite, om det skulle behövas. (Är avståndet riktigt bör dock kabeln förbi så gott som lodrät). Det huvudsakliga problemet ligger i kabeln. Alla vanliga material, som stål eller ens kolfibrer har alldeles för låg hållfastighet (sträckgräns för dragspänning) i förhållande till dess densitet. Kabelns tjocklek spelar ingen roll, för den går av p.g.a. sin egen tyngd när den blir för lång. De bästa kända materialen klarar runt 284 km. Bara speciella trådar, som spindelns trådar, skulle kunna klara uppgiften. Men dessa vet man ännu inte hur man ska framställa, och de längsta framställbara trådarna av supermaterialet är runt 10 mm. Kan man bara hitta ett material som är tillräckligt starkt relativt sin densitet, kan man anpassa kabelns tjocklek efter vikten på hisskorgen och det som ska frakta upp.

Källa: Prof. Portmanns script, som man också kunde skriva ut. Även det en rejäl bunta på runt 200 sidor!

***

Mars

Vi har haft många konkreta moment. I projektverkstan fick vi ta med och gjuta av ett valfritt föremål i härdplast (i storleken runt en skiftnyckel), inkl. formtillverkning. Jag och Sandro gjorde en skiftnyckel!

Vi gjorde också en platta i formatet 200 x 200 x ca 3 mm av glasfibrer/kolfibrer. Detta var under handledning och hela klassen verkade samtidigt i verkstan under lektionstid. Jag var den här gången med en annan schweizisk kille, och det var kul. När plattorna hade körts i värmepress-maskinen fick vi vid nästa lektionstillfälle tillbaka våra plattor i remsor, vilka hade blivit utsågade med den nya laserskärmaskinen. (en riktigt rejäl pjäs på ca 5 x 5 meter, som vi för övrigt fick se skära ut en rektangel med diverse håligheter (se bild) ur en 3 mm stålplatta i kursen Licht- Schall und Digitale fotografie. Detta var en nyhet och alla var väldigt entusiastiska!)

Vi körde plattorna i dragpressmaskinen (titta på när labbassistenten skötte maskinen och Prof. Portmann förklarade). Alla grupper hade haft i uppgift att göra en specifik komposition, så vi fick se skillnaderna i hållfasthet.

April

I april hade jag slutat på Thermo und Flouiddynamik Systeme-kursen och hade bråttom att ta igen hållfasthetsdelen. Det var en Testatprüfung (Kontrollskrivning – biljetten till tentan) 19 maj. Mycket hårt att komma igång! Man måste ha rätt bra koll på vad man gör för att klara provet.

Varje vecka fick vi två eller tre uppgifter att göra i uppgiftshäftet till nästa gång. Och de var väldigt långa, för många tog det ett par timmar med varje, för mig mer. I början kämpade jag två hela dagar med en enda uppgift, i slutet när jag hade fått lite mer säkerhet kunde jag klara en på 6 timmar. Jag behövde också repetera hållfasthetsläran från KTH, som var 1,5 år sen.

Hur man räknar ut tyngdpunkten i t.ex. en I-balk eller ett tält måste man kunna som en självklarhet utantill, liksom yttröghetsmoment, derivationsmoment och huvudmoment. Hållfasthets-formelsamlingen (den gula) från KTH kom till mycket nytta, dock kändes den snabbt lite tunn, med för lite formler och några kolumner för få i materialdatadelen. I Prof. Baumanns häfte inträffar integraler i varje uppgift och det gällde att snabbt lära sig begrepp som ringintegral. I praktiken var dock integrering i uppgifterna det samma som att summera 4-10 termer och det är lätt gjort.

  Det var faktiskt rätt jobbigt och att få ihop alltsammans och att klara proven kändes stundom mycket avlägset.

Den problematiska saken var i första hand nivån och typen av stöd. (Språket, tyska, var så gott som 0 problem. Hade allt varit på svenska hade situationen varit helt likvärdig!). Det är ett faktum att studenterna i betydligt högre grad arbetar självständigt (möjligtvis kan man kalla det för en annan typ av samarbete). En del sitter i grupper vårt projektrum och jobbar. Jag tyckte att det var direkt störande att alla skulle vara så hemliga med vad de gjorde och jag hade gärna hört fler frågor om hur det går, lite allmänna pluggråd och gruppkänsla, få indikationer om erforderligt pluggtempo…

Jag frågar en kille jag har pratat lite mindre med tidigare: ”hur går det med lättbyggnadsstrukterna?”

”joodå, det går! Själv?”

”Det är rätt svårt!” sa jag.

”Sandro får ta och hjälpa dig!”

Slut.

Och ja… Sandro har besvarat mina frågor och jag har fått mycket hjälp av det, rent av oumbärlig hjälp. Det var så det började styras in på ett fungerande spår. Han började plugga rätt sent och hade ett helt annat utgångsläge och andra förkunskaper än jag. Hjälpen kom sent och var bara där ibland.

Försökte skapa ett plugg-team:

”Jag jobbar hemifrån” var det mest förekommande svaret.

Jag: ”Ses vi på eftermiddagen och gör lättbyggnadsstrukturuppgifter?”

Ett annat vanligt svar: ”Jag kommer vara där!”

Och i verkligheten: Personen kan ha lämnat sin väska i rummet, möjligtvis plockat fram detta kursmaterial eller ett annat kursmaterial, och är borta två timmar för att denne måste fixa något annat på ett annat ställe. Och gärna intar sitt vanliga bord vid sina vanliga kamrater där alla platser är upptagna, och nästa lediga bord står rätt långt bort.

Ni förstår, hur saker kan vara… Det har varit en verklig prövning av egenstabiliteten!

***

Vi var på ytterligare ett studiebesök, på Pilatus Flugzugwerke, i Stans. De tillverkar 1-motoriga propellerplan för privatbruk/tävling/affärsfolk. Vi fick se särskilt mycket kring tillverkningen av kolfiberdetaljer, som tillverkas av prepreg (impregnerad kolfiberväv) som tejpas ihop ovanpå formar och sedan steks alltsammans i en autoklav (ugn med värme + tryck) så det blir hårt.

Den inspiration de schweiziska fabriker vi har besökt (sammantaget alla de många studiebesök under det här året) har åtminstone för mig känts rätt svag. De lyckas tillverka med hög kvalitet, snabbt och lönsamt i jämförelse med många andra länder. Det är bara det, att vad som imponerar på en utlänning är troligen något av följande: hög automatiseringsgrad (mycket robotar), materialflöden i ständig rörelse, folk som ser ut att jobba hårt och effektivt eller ett management som har lite universala idéer, som man kan ta med sig och ha nytta av oavsett om man jobbar med flygplan eller något annat.

Våra studiebesök har handlat mycket om produkterna, tillverkningstekniken och maskinerna. Fabrikerna känns mer traditionella (mycket manuellt arbete) och jag är ganska säker på, att så som de jobbar här, är bara effektivt här i Schweiz.

Maj

Kursens stora byggprojekt var att bygga en balk (se bild) av valfritt material och konstruktion. Jag hamnade i grupp med ytterligare nya schweizare.

Den här gången skulle vi klara av det självständigt, med utgångspunkt från det vi hade lärt oss i kolfiberplattbygget. Det är mycket så här, att man får också under schemalagd tid förvärva lite färdigheter och skickligheter. Med tanke på den allmänna sparsamheten av repetitioner och tillbakablickar är det bäst att lägga saker på minnet direkt!

Balkbygget var en tävling och slutligen, direkt efter testatprovet, var det uppmätning av balkarnas hållfasthet genom förstörande böjsprov i labbet. Vår balk kom 2:a.

Testatprovet var 19. Maj. Jag var där och skrev, jobbade på så snabbt som möjligt. Tid: 1 h 30 min. Texten på provets första sida informerade att provet består av tre uppgifter. ”Tiden kommer inte att räcka för att lösa alla uppgifter, så välj ut de Ni känner er säker på. Även halvt lösta uppgifter ger poäng.”

Hade samma prov varit på KTH hade vi haft 4 timmar. Och saken var, att man ändå behövde 50 % av poängen för att klara provet, vilket var 1,5 uppgift. Så om man hann göra två, behövde den ene vara helt rätt och den andre halvt rätt.

Jag misslyckades, med rätt många poäng ifrån godkänt. 5 andra killar misslyckades också. Det här Pernilla berättade om från NTU, att de skulle vara lite extra snälla och att släppa igenom de som ligger på gränsen, är inget jag har upplevt på maschinentechnik-programmet på Hochschule Luzern.

Den här gången ordnade Prof. Baumann ett omprov 10 dagar senare, vilket är frivilligt för honom att göra. Misslyckas man, är det nästa år som gäller och allt från början. Därför är det ett ytterst allvarligt fel att misslyckas på en tenta och i stort sett alla klarar sig i dessa kurser i 3:an.

(Det är naturligtvis de som failar på alla möjliga tentor (framförallt i 1:an och 2:an). Det är mycket därför Blockwochen (temaveckorna) äger rum två gånger per år, de två veckorna innan den riktiga höstterminen/vårterminen börjar. Då kan den som har knappt med poäng ta en kurs som ”Miljö” eller ”Asienkunskap” eller ”Patenträtt” och ganska lätt få poäng. Klarar man allt och kör enligt planen, är Blockwochen något frivilligt som ligger på ledig tid.)

Juni

Vi gjorde omprovet. Samma dag, sen eftermiddag, var det diplombar på Hochschule Luzern. De flesta 3:orna var där och även annat folk. Tänk Oktoberfest i München med öltält på skolgården, långbord och möjlighet att köpa öl och bratwurst!

Prof. Baumann kom fram och skålade och sa att jag hade klarat provet (han hade hunnit rätta under eftermiddagen). Men skyndade sig att tillägga: ”Det var mycket knappt. Mycket, mycket knappt hos Er. Ni måste lägga på ett kol nu till provet!”

Förövrigt berättade han, att som ung student hade han besökt en studentfest på KTH.

***

Och parallellt med slutskedet av ex-jobbsrapporten har vi försökt jobba med lättbyggnadsstrukturerna. Det var bara att fortsätta göra uppgifter… Man fick ta med sig alla script och anteckningar till provet – och vad som helst – utom dator. Sandro lånade ut en bättre räknare än den jag hade och en annan student hade gjort ett program för räknaren så man kunde räkna ut tyngdpunkt, yttröghetsmoment, böjspänning, neutrala axeln… Då gick det fortare.

Det stora provet var alltså i onsdags, med 1,5 h lättbyggnadsmaterial och 2,5 h hållfasthetslära. Jag var där, skrev och vet bara att det är knappt för ett E. Dessutom kan det här betyget ha en viss personlig betydelse för färdriktningen till hösten, så man kan kalla det för ett viktigt prov.

Väntar ännu på svar.

Hur som helst, har det varit en mycket lärorik tid och kursen resulterade i en djupare förståelse för hållfasthetsläran och idén med att konstruera lätt. (Lätt = bra!)

Någon sa: ”Utan den här kursen skulle jag inte känna mig som en riktig konstruktör!”

Jag säger: Nu känner jag mig som en riktig konstruktör!!

Så idag var slutpresntationen av exjobbet. Närvarande var våra två handledare, Prof. Iseli och Prof. Lüthi, Packsys representant, ca 8 andra lärare från skolan, både från området maskinteknik och industridesign.

Mitt i presentationen bjöd vi åhörarna på en tur till VR-labbet som ligger i samma korridor. Där delades 3D-glasögon ut, och man får se CAD-modellen (gjord i Solid Works) i en virtuell fabrikmiljö, i 3D, vilket får det nästan att se ut som om maskinen verkligen stod där framför en.

Två av lärarna var specialister som skulle fälla det betygsavgörande utlåtandet. Deras första kommentarer om vårt resultat lät lovande, betyget meddelas om några dagar. Packsys var mycket nöjda. Jag tycker allt gick enligt planen och att prata tyska var inget problem!

Vi ska åka till Packsys i Oberburg en sista gång på tisdag nästa vecka och genomföra vår presentation en gång till, så några fler där får höra. Det är förstås en frivillig sak och vi har sagt ja.

Liksom i november, så böjd skolan utbytesstudenterna på en heldagsutflykt. I november var vi ju som sagt i Bern. Sommarens utflykt gick till Tessin, den italienskspråkiga kantonen i södra Schweiz, nära Italienska gränsen.

Nu under vårterminen har det varit väldigt lite utbytesstudenter på Hochschule Luzern. Till den här utflykten blev vi tre studenter och en lärare: jag, två mexikanska affärsingenjörsstudenter och Prof. Götte.

Det var en lugn och behaglig dag.

 

Vi har jobbat mycket med ex-jobbsrapporten, här kallad Bericht Diplomarbeit. Vi har skrivit om förarbetet, de första koncepten och detaljerna kring det slutliga konceptet. Jag var säker på att vi skulle hinna klart i tid, frågan var dock till vilken kvalitet. Av projekttiden har vi lagt ned mest på CAD-modellen.

Sandro frågade om han skulle börja skriva på inledningen.

”Inledningen?” undrade jag. ”Den är ju redan klar för länge sen! Ligger i mappen …”

”Är det den här..?”

Javisst! Med problemdefinition, mål, syfte, metoder och avgränsningar. I punktform naturligtvis! Den som Prof. Lüthi och Prof. Iseli aldrig sa något om under projektets andra möte.

”Jag har aldrig förut sett en inledning i punktform” sa Sandro. ”Jag skriver om den!”

”Okej” sa jag, och fortsatte skriva om ergonomianalysen.

Torsdagen blev en lång, lång dag. I projektrummet för maskinteknik-studenterna var vi många som höll på med rapporterna. Någon hade tagit in pingisbordet i korridoren (som annars står utomhus), och det är alltid några killar som tar pauser och spelar. Kl. 02 var det dags för en turnering. Och 04 också…

 När jag kom hem, stod middagstallriken med mitt namn, som köket hade ställt undan, kvar på matvagnen. Det är besvärligt om man behöver ändra mattider på klostret. Hon som är chef i köket tar det hårt om man är borta från en middag (utan föranmälan i god tid) eller inte hämtar upp sin tallrik, har jag hört och en gång erfarit. Jag tog med tallriken och så tyst som möjligt stoppade in den i vårt kylskåp. Det är extremt lyhört på klostret och att störa andra är ytterst allvarligt!

På fredagen var rapporten färdigrättad, utskriven och vi sågs i skolan och band in de 4 exemplaren med spiralinbindningsapparaten, till vilken det var kö. Rapporterna måste man överlämna i pappersform till läraren. Varje exemplar, utskrivet på extra tjockt papper, skulle dessutom ha en CD-skiva fastklistrad i ett snyggt kuvert längs bak på den hårda sista sidan (krav från skolan) vilken ska innehålla projektdokumentation, rapporten i elektronisk form, foton, etc.

Kl. 16:30 var det klart – 30 min till godo. Vi tågade in hos Prof. Lühti.

”Herr Björkman! Herr Zimmermann!” Hälsade Prof. Lüthi och tog i hand.

”Guten Tag Prof. Lüthi” sa jag.

Som alltid!

Nu: Överräckte bunten med rapporter. Vi tackade och gick. Äntligen klart!!

”Jag tror den blev jättebra” sa Sandro när vi var på väg därifrån. ”Nästan perfekt! Har bara kommit på två små saker… ”

”Den blev okej…” sa jag

”Va?! … Vad..? Vad..?”

Slutligen: På en krog en bit bort från skolan var det en uppsamling av de maskinteknikstudenter som också precis hade lämnat in rapporterna. Nu är det ganska lite tid kvar vid Hochschule Luzern…

 

Jag och Sandro är i full fart med att skriva ex-jobbsrapporten som ska lämnas in på fredag. De senaste veckorna har vi jobbat jättemycket med att CADda vår designlösning (i Solid Works). För mig har det varit en mycket lärorik tid. Mitt ansvar var att konstruera och CADda luckan och öppningsmekanismen (pneumatiskt driven) till plåtpåfyllningsfacket. Dock hjälpte Sandro till mycket och har vi haft många långa överläggningar. 

Den lättaste saken har varit att lära sig Solid Works, den svåraste saken har varit att hitta idéer som klarar sig genom alla krav. 

 De flesta studenterna på Hochschule Luzern har gått yrkesinriktat gymnasium, där man kan göra praktik (som lärling) 3 dagar per vecka på ett företag och gå i skolan för att ta grundämnen 2 dagar per vecka. Det kallas Berufslehre (Yrkeslära) och är mycket vanligt och lockar även till sig ambitiösa studenter. Efter en sådan lärlingsutbildning får man titulera sig t.ex. ”Utbildad plasttekniker”, ”Utbildad apparatbyggare” , ”Utbildad maskinkonstruktör” eller bara ”Utbildad konstruktör”. (Det tycks finnas ett oändligt antal såna titlar, beroende på var man har gjort sin praktik.) Sandro är utbildad konstruktör, och har också jobbat som det, vilket gör vårt ex-jobb starkt realistiskt och helt anpassad till yrkespraxis. Att nå en högre detaljeringsgrad och ändå behålla realismen är närmast omöjligt för den som saknar praktisk erfarenhet. 

Jag föreslår ofta saker som vore logiskt genomförbara och som Sandro protesterar mot. Ibland är det för att vanliga plåtbockningsverktyg kräver en radie som är större än den jag har ritat, ibland är det omodernt med trådlösningar, ibland är det för dyrt, ibland ”det kanske funkar, men man brukar inte göra så”, och ofta är det för ”smutsigt”. 

Det finns två ord som man hör ofta på maskintekniklinjen: Gebastelt (Ungefär: ”Hemslöjdat” eller ”ihop pysslat”) och ”Sauber” (=”rent”). En ”Sauber”-lösning är mycket bra, och jag försökte ta reda på vad det är. Jag har till och med hört en assistent kalla en bra labbrapport för ”Sehr sauber” (=”mycket ren”). 

”Är det något kulturellt?” frågade jag.
”Nej, nej, det har inget med det att göra! När du blir konstruktör, och har lite mer erfarenhet, kommer du få en känsla för vad som är sauber” sa Sandro. 

Det är i alla fall inte helt komplicerat att förstå vad de önskar. Både professorerna, Sandro och PackSys har skyhöga krav på enkelhet. (Så var det med lampskärmen i industriprojektet också.)  Och PackSys har höga krav på kostnaderna. 

Sedan idag är CADden i alla fall färdig. Det ser snyggt ut och nu skriver vi rapporten – på tyska. Det var redan första dagen en hel del omständiga diskussioner kring vilket språk vi skulle skriva rapporten på (tyska eller engelska) och nu senast har frågan om vem som ska rätta de texter jag skriver på tyska blivit aktuell. Prof. Iselis assistent ska nu rätta språket i mina texter. Det är ofta lätt att göra sig förstådd, men att vara exakt korrekt är ganska svårt, och att få till grammatiken om man ska ha en elegant och byråkratisk språkstil… det finns enklare saker!

Nu är det sommarlov på Campus Telge, eller snart i alla fall? Och kanske examen för de flesta 3:orna?

Ni kanske undrar hur det går här i Schweiz, och nu är det ju ett tag sen det blev något nytt inlägg här på bloggen! Vi har haft en intensiv tid de senaste veckorna.

Vårterminens huvuddel med lektioner/föreläsningar (kallad  ”Kontaktstudium” ) pågick från 21 feb och slutade i fredags, 3 juni.

Nu återstår självständiga tentamensförberedelser, samt inlämning av ex-jobbsrapporten på fredag 10 juni och redovisning av ex-jobbet 27 juni.

I början av juli har vi tentor och 8 juli är Diplomausstellung (Utställning av ex-jobbet), som är det sista obligatoriska momentet.

Förvänta er, att det sista blogginlägget från Schweiz kommer någongång i mitten av juli!

Industriprojektet med lampskärmen är avslutat sedan januari. Jag och designtemet skulle träffas och jag skulle demostrera och överlämna prototypen, vilket blev uppskjutet och vi alla har haft mycket att göra, samtidigt som den externa kunden har varit sval. Förra veckan kände jag att det var dags att få saken avklarad, och vi träffades idag på deras kontor i Thalwil. Jag demostrerade lampan och de var nöjda. Vi tog avsked, de tackade mig och jag tackade dem. De gav också kompensation för materialet till protypen och ett intyg med omdömme. Umärkt att spara tills jobbsök – hoppas de i Sverige kan tolka det – för all text var pâ tyska!

I kursen Licht, Schall und Digitale Fotografie behöver man ta med en egen digitalkamera (med manuella inställningsmöjligheter för bländare och fokus) varje gång från och med i morgon. Jag gjorde några försök att låna en, men förlite tur…

Så i eftermiddags var jag runt i affärer i Luzern. I en fotoaffär frågade jag: ”har ni en kamera med manuella inställningsmöjligheter?”

”Digitalkamera?” frågade hon.

”Javisst!” sa jag.

Även om många saker är dyrare i Schweiz, kan elektronikprylar faktiskt något billigare än i Sverige. 8 % moms är ibland tacksamt!